Jag känner dig knappt och det kanske är därför jag dras till dig så, du är mystisk och farlig, svår att nå men samtidigt väldigt underbar och sprider glädje ändå. Jag har tänkt på dig och allting som hänt i flera dagar nu och det känns som att jag börjar förstå…

Du är stark som klarar av att gå upp varje dag, du kämpar på och ler fast du ibland känner att du inte orkar leva mer. Du känner dig ensam och liten men visar dig utåt som en stark person som ingen får såra eller trycka ner, du visar bara din svaghet mer och mer. Innerst inne är du rädd, du orkar inte med all sorg du redan känner och därför vågar du inte öppna dig utåt med risk för att bli sårad. Du är för svag för det och jag förstår, det du har upplevt är värre en blödande sår. För att få bort all smärta dränker du dig i alkohol och slag för att slippa känna all smärta och glömma den för en stund och när du inte sover önskar du att du levde i din dröm. Då allting var bra, då du kände att du var riktigt glad.

Jag vet inte vart du står men kanske du behöver någon du med, någon som kan finnas vid dig när du känner saknad och ensamheten, när du bara vill säga adjö till livet och ta klivet. Ingen kan ta en den platsen som var men någon kanske kan hjälpa dig upp igen. Bara om du vågar släppa greppet och öppna dig utåt, visa hur du faktiskt mår och vart du egentligen står. Det skulle nog lätta ditt hjärta och kanske ta bort en liten del utav din smärta.

Av: Caroline Strandberg