Känner för att skriva ner lite. Kanske mycket överdrift men jag gilla det som blev av ändå

Jag har varit helt betagen av dig och din charm i en lång tid nu och när du väl fick veta att det är sant så börjar jag nog inse att jag ändå inte känner likadant. Du har hela tiden fått mig att le och få mig att säga en massa fel men jag har mått bra utav dig och kanske var de därför jag föll för dig så. Du har en charm som inte kan finnas någon annanstans. Dina uttryck, ditt talesätt och leende kändes på något sätt så rätt men din kropp mot min så tätt var någonting som inte var lika lätt och det blev på ett fel sätt…
Men kanske var det just detta som fick mig att förstå att det inte skulle bli vi två? 

Jag hatar att inte veta vad jag känner eftersom alla tankar bara snurrar och hjärtat bränner. Snälla bara ta mina händer. Säg mig vem du är, vem du håller kär för jag vill inte ha de såhär.
Men vänta, egentligen vet jag redan ditt svar och det är nog bäst men det känns som tiden varit för kort och snart ska vi bort. Bort från varandra och in i cirkeln och vandra. Men inte tillsammans, du går åt ett hål och jag åt ett annat och nu kommer inte tiden stanna för vi har aldrig funnit varandra…